Först lagade vi trälar middag. Köttgryta med olika rotfrukter över öppen eld. Riktigt gott faktiskt!
Eller som pappa brukar säga så klokt. Hunger är den bästa kryddan.
Sen gick ungarna bärsärkargång medan vi vuxna pratade. Precis så som det ska gå till på en klassresa. Jag tog en kvällspromenad i solnedgången också. Sova var liksom inte att tänka på.
Inte bara en sån man gör med klassen utan en sån där annan. Jag heter Gärda och är träl. Det är rätt skönt faktiskt. Vädret är bra och Birka är både vackert och spännande. Snart ska vi laga mat över öppen eld. I natt ska vi sova under segel.
Vi gillar utekalas så det blir utekalas.
Inne är det trångt, ute är det luftigt.
Det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder.
Vi chansade och det funkade bra. Kalaset blev väldigt trevligt. Värmen var påtaglig, trots att det blåste och var kallt i luften. De vuxna pratade och barnen lekte nöjt.
Tårtorna var både snygga och goda. Mamman fixade underredet och motorn. Pappan putsade på detaljerna, kromet och lacken. Barnen bakade jordgubbstårtan.
Gissa vad Oliver fick i present? Frågan är om det är en matsäck eller ett tält?
Vi firar en treåring här. Han är stor, vår bebis. Napparna hämtade tomten i natt och tårtan bakade han själv. Visst blev den fin?
Den årliga familjefesten med Lejonkulan regnade inne. Solen sken, åskan mullrade och regnet öste ner. Vi fick ha picknick hemma istället. Urtrist med tanke på att det är Fridas sista. Maten var i alla fall god. Jag hade lagat en grymt god pastasallad, eller egentligen två. En för stora och en för små.
Varför lämna det sköna lunket och den schyssta vanan att äta fika i lugn och ro på eftermiddagen i Söderköping? Idag serverar huset nyttiga kex med skagenröra och snodda kokostoppar från Söderköping.
Det är klart att vi åt desserter också. Varje dag.
Enligt Nettan och Tessans lag måste desserter bloggas. Annars kan de ta fram näven.
En rabarberberbavaroise med petitfour och en limeparfait med färska bär chokladstängsel och passionsfruktskaramell. Gott, gottigottgott typ!
Här ligger jag i sviten. Nyspaad, nypromenerad, ansiktsbehandlad och nyglassad!
Det är tid för afternoon tea med varma scones, grymma snittar och kakbuffé.
Söderköping är fortfarande bra.
Det här börjar bra.
En svit med skumpa på kylning, ett eget bubbelbadkar och en himmelssäng. Lite grym utsikt. Å så lite kakbuffé på det.
Vi gillar Söderköping.
Allan i brallans finns ju inte mer, men hans släktingar finns kvar och har vaknat efter en lång, skön vintervila. Denna lilla bjässe till geting tyckte dock inte att vår tennismatch vår lika underhållande som jag tyckt.
Det börjar lukta sommar. Äter lunch på balkongen. Kräm, kaviarmackor och ägg. Tänker på hur lite det är kvar. 15 dagisdagar, en KBT-träff, en jobbmånad, oändligt med vårprojekt.
Jag önskar att det här kunde vara min bas i sommar. En liten vrå full av lugn... och blommor.
...the Glaasiska soffan.
En hand-spa som jag velat unna mig länge. Oljebad, skrubb, manikyr och fräscht nagellack.
Det händer inte så ofta kan jag lova. Nagelfix är inte min grej. Först fick jag låna verktygen av Johan eftersom jag inte äger några egna, och han hade ett reklamkit. Sen visade det sig att mina nagellack var gamla, så jag fick sno av Frida. Det säger en del va? MEN det ska det bli ändring på. Jag ska börja ta hand om MIG, även när det inte är seg schlager på TV.
Det blåser schlagervindar. Vi äter toast schlager. Enligt Johanssonsk-tradition ska familjen samlas i soffan, hissa och (mest) dissa alla bidrag. Vi firar traditionsenligt. Kottarna snarkar i takt, medan Johan och jag äter räkmacka. Vi är dock inte lika hårda i bedömningen som familjen J.
Allt är inte skit, mamma. Några är riktigt bra.
Det är där vi är. Vi har tittat på djur, hoppat i hö, ridit, gått på museum, tittat i gamla hus och bjudits på kaffe och rullmackor. En toppendag med andra ord.
En bra dag bör avslutas på ett bra sätt. En bänk, en glass och mycket trevligt sällskap. Det är ett bra sätt.
Tack familjen för en bra dag. Vi gillar att hänga med er.
Det är mormors hjärta-dag idag. De har överraskat oss med en utflykt till Torekällberget. Vi är där. De lämnar tipset.
Under tiden vi väntar gör vi ett nostalgiskt besök vid min gamla skola. Det känns fortfarande som hemma, konstigt nog. Klassrummet högst upp bredvid skylten var mitt. Samma gardiner, samma möblering, samma trasiga persien. Annan fröken. Sämre troligtvis.
Vi är hemma hos Nettan, Frida och jag. Det kan väl alla se. Man får ha fötterna på bordet där. Det får man absolut inte hos Lilla familjen Glaas, och definitivt inte hos mormor.
Frida och jag har gjort bus, vardagen blir mycket trevligare då. Vi blev nämligen mycket dränkta och nedkylda på hemvägen. Oliver blev ledsen för att hans fina cykel blev blöt. Johan jobbade över.
Vi överraskade grabbarna med en baklängesmiddag. Chokladpudding, citronlax med bröad klyftpotatis, kokta rödbetor med oliver och feta - i den ordningen.
Frida krävde dessutom baklängespopcorn. Först popcornmys sedan fredagsstädning.
Jag försökte, men var tvungen att slarvstäda. Jag kan inte vila om det är stökigt, jag kan inte andas då. Jag dammsög, skurade badrummet och plockade undan allt! Och... tja, okej då... Jag skurade badrumsdörren och dörrkramenkarmen av bara farten. Sen blev det mys, majs och musik.
Bra fredag det här!
Fyller cykelkorgen med lite både uppskattning, träningsskor och en ryggsäck utan jobbrelaterat innehåll. Planen är att ta en sväng förbi gymmet innan dagis. Hemma väntar en städad lägenhet och Johan har lovat att komma hem tidigt. Helgen är välkommen!
Man har väl ändå till kristi flygare på sig att fira påsk? Påskharen måste ju vara lika tålig som den dära skäggiga farbrorn som aldrig ville fatta att hans tid var förbi. Vi firade påsk för tredje gången i alla fall. Större mirakel har ju skett. Den härgången med Gamlis. Vi bjöd på middag och fika. Pasta med krämig svamp- och jordärtskockor. Frida bakade en Tigerkaka också, för 'gamlingar äter det till lunch om ingen ser.'.
Oliver ville absolut inte cykla på sin puh-cykel. Den går för fort, hävdar han. Den har fyra hjul och alltså kör den fyra superfort. Den bra cykeln har bara tre hjul och kör tre lagomfort.
Logiken är självklar. Jag kunde inte argumentera emot utan bar muttrandes upp bebiscykeln. Johan konstaterade att Oliver inte är mogen för en riktig cykel. Själv är jag orolig för att Oliver ska bli en fegis, en sån som är rädd för fart.
