Efter lunch väntade ett par jobbiga kilometrar för oss alla. Brant uppför och stora stenar på leden. Olivers korta ben räckte liksom inte till. Han klättrade framåt.
Oliver gnällde inte ett dugg, men när han hittade en perfekt vilosten la han sig helt sonika ner och försökte sova.
Vi kämpade på ett par hundra meter till, men när Oliver snubblade och slog sin knäskål rätt illa fick han åka mammas famn ett par hundra meter så att vi kom ikapp de andra. På den flacka toppen tog vi en kort fruktpaus och vilade i ljungen. Alla var lika trötta för alla hade kämpat på olika sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vi gillar kommentarer. Tack för att du tar dig tid att ge oss en.