Precis som alltid är vi bland de sista kvar i parken... eller De sista. Barnen har så svårt att slita sig och för att få rätta Astrid-idyll-känslan vill man ju vara ensam. Jag menar...
Lottas gata är liksom mer Lotta när den är tom. Man kan ju se henne komma cyklandes nedför backen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vi gillar kommentarer. Tack för att du tar dig tid att ge oss en.