Här är svampprinsessan. Hon.plockar all svamp, både den ena och den andra. Mamma trampade på 13 kantareller, nä om jag tänker efter så är det bara 14. Vi gömde oss för kantarelltjuvar, men Giggi (grannen) hörde mamma. Jag såg henne, men mamma gömde korgen med de svarta trumpeterna.
Jag, Frida alltså, har hittat alla svamparna i båda korgarna. Den lilla är min. Vi köpte den på loppis och farmor har målat den, men jag bestämde hur hon skulle måla.
Kram från Frida
Klev glad in på Maxi och möttes av denna semesterhumörförstörare.
Kan man JO-anmäla? Det är ju lärarmobbing. Tänk om man hade liknande kampanjer med "Äntligen kontoret!" eller "Snart börjar fabrikskneget!" i varenda mat-, sport-, pappers-, bok- eller klädaffär.
Kaffet har förärats en helt egen utställningsdel på museet. Bara den hörnan är värd inträdet. Jag smög upp här och njöt av atmosfären, detaljerna och lukten i fred.
Spelade på kaffehjulet också. Varje fält har sin "forskning visar att kaffe...". Idag ökar kaffet mina idrottsliga prestationer.
enligt smittan. Det är sant, för mitt kaffeintag har varit alldeles för lågt för att prestera nåt alls idag.
Frida hade ett önskemål. Hon har läst om Värmlandsmuseet i faktaboken om Karlstad. Eftersom vädret är trist och vi ändå behöver åka till stan för att handla mat passar vi på att uppfylla hennes önskan.
Hon och Oliver trivs. Det är ett fantastiskt lek- och upplevsemuseum...och vi är för en gångs skull relativt ensamma här. Varför skicka in barnen på plastiga hysteriska lekland när de kan leka och lära på samma gång? Billigt är det också, bara 60 kr per vuxen.
Här kan vi vuxna roa oss också. Jag och en annan pappa la ner vår själ i att samla energi till en fantastisk legostad....och vips så hade jag lärt mig ett och annat om både energi och miljö.
Ungarna byggde en bro. "Tur så" höll den när de tog sig en provpromenad.
Åh vad längtar efter en regnig trist fredagskväll efter en hård veckas jobb. Nystädad lägenhet, kött och god sås!
Kantareller i all ära men det är mer sport, och alltså roligare, att jaga sådana hära skönheter. Svarta trumpetsvampar rockar!
Vi saknade er i Dalarna, och förvånas över att ingen hämtat hem er medan vi var borta.
Vi ska till stan för att göra några ärenden och gå på ett litet äventyr. Självfallet kom vi iväg först när barnen började knorra efter lunch men det löste vi på ett bra sätt.
Likt två pensionärer på bilresa fick barnen äta matsäck i vägkanten. Pappan, mamman och farmodern sprang in i skogen en sväng.
Oliver har haft en jobbig resa, och således har vi alla haft en jobbig resa. Åksjuka är ett helvete!
Efter Sunne började äntligen den starka dosen åksjukemedicin ge önskad effekt. Oliver blev så dåsig att han somnade.
Med kräkspåsen redo.
Fördelen med Olivers åksjuka, man ska ju fokusera på det positiva, är att vi får ta många pauser och uppleva saker.
På en vacker rastplats högt över sjön Fryken fick vi höra magsjukehistorier från Sälen på 70-talet. Vi träffade ett par i sjuttiofemårsåldern som barnen snabbt charmade, trots att Oliver försökte spy när de satt och fikade.
På den tiden fanns det inget systembolag i byn. Sprit var tydligen det enda sättet att bota frun som blivit magsjuk av dåligt fjällvatten, så gubben skidade iväg till Trysil för att köpa norsk sprit...men inte heller där fanns ett bolag. Varken tanten eller gubben fick en rolig semester...men de skrattade gôtt åt historien nu. Jag med. Barnen skrattade inte utan undrade varför gubben inte bara bett doktorn hjälpa tanten istället.
En annan fördel är att vi var tvungna att stanna på Ranviksvägen...så vi hade nån liter kantareller med oss till Brita.
Älvens hus visade sig vara ett museum helt i Fridas smak. Man fick pilla, testa, leka och lära sig om både Klarälvens historia, natur och fiske.
Här prövar hon att dra upp olika fiskar. Eftersom gäddan var lite för tung, 6 kg, ska hon inte fiska gäddor. Hon ska förresten bara fiska utan att få fisk, för om man får fisk kommer vuxna att tvinga en att äta upp den, eller åtminstone smaka, och det har Frida ingen lust med. Hon äter hellre köttbullar.
Grabbarna gillade också museet. Oliver hittade ett laxdataspel och Johan lysande på OS-handboll
...i bilen.
Det tar tid att åka hem idag. Stoppen duggar tätt. Först souvenirstugan i Sälen, sen ett besök i Damernas gårdsbutik vid Lima. Sött ställe med både getter och hantverk, spännande daladelikatesser som hjortronmarmelad, getost, vedungsbakat knäckebröd och stomp.
I Malung stannade vi hos Vild-Hasse. Den där galna marknadsknallen som jag minns från barndomens somrar i Byxelkrok. Han är nog galnare än vad jag trodde som barn. Vi var på korvmuseum i hans lada, och hela butiken var full av döda djur och samiska shamanprylar. Ungarna tyckte att det var läskigt, men coolt.
Vi åt i Malung och nu är vi äntligen tillbaka i Värmland. Eftersom chauffören var trött stannade vi här, på Klarälvens FiskeCenter vid Värmlandsporten. Vi studerar flugfiske och tänker gå en sväng i Älvens hus. Kanske lär vi oss nåt vi inte visste att vi ville veta, som Frida sa när vi parkerade.
Nog räckte bären till en god och stor paj. Jag hade såklart med mig både pajingredienser - färdigblandade- och vaniljsås. Man är väl smart... och ett kvalificerat fikaproffs.
Vi har naturtomt, och det ska vi väl utnyttja. Frida och jag plockar blåbär medan Oliver leker med lego.
Till eftermiddagskaffet hade Frida och mormor plockat tjäderbajs som bjöd på.
Jo, tjädrar bajsar stora kletiga mumsmumsar. Det vet vi för grannens altan är helt full av dem.
Vi har inte bara en tjäder på tomten. Vi har fler vilda djur alldeles inpå knuten. Ekorren kommer och hälsar på lite då och då. Barnen och morfar matar honom med solroskärnor.
Minneslunden var enkel, naturlig och vacker. Frida förstod först inte vad det var, varför man inte hade en egen grav men sen blev det fart på henne. Hon fixade och donade. Ville inte gå. Ville inte prata. Struntade i att regnet strilade ner med allt större droppar. Sen ropade hon på mig.
Hon hade byggt ett hjärta av små röda vindslipade stenar framför den stora graverande stenen där andra lagt blommor och ljus.
"Jag tänkte på Mormor Karin."
Vädret är ruggigt, men det bryr vi oss inte om idag för redan igår bestämde vi oss för att ha en slödag.
På förmiddagen hängde vi i stugan och lagom till lunch åkte vi till den mysiga Gammelgården, vid Högfjällshotellet, för att äta varsin våffla, dricka kaffe och varm choklad.
Grymt mysigt ställe. Massor med udda gamla soffor, gedigna träbord, uppstoppade djur, gamla köksprylar och kristna boningar...Å vilka våfflor sen! Hemligt recept förstås, sedan 1945 då restaurangen öppnade för turister.
Vi tittade på den mysiga fjällkyrkan som ligger bredvid...eller några riskorn bort som det stod på ett anslag. I kyrkan hittade vi pärmar med foton på alla som gift sig där sedan 1981. Jättekul! Vissa gifter sig i tårtbakelseklänningar, andra i termobrallor eller en gul Gullanoverall! Andra gifter sig i skinnställ, eller pärlbroderad designklänning. Jag hoppas att de alla fortfarande lever lyckliga, trots att jag har full förståelse för att man gömmer undan sitt bröllopsfoto.
Vi kunde skörda några jordgubbar igår. Från de där beresta världsvana och närodlade plantorna. De växte upp i Fruängen, firade midsommar i Bredäng, återvände till Fruängen igen och åkte sedan med morfar till Karlstad. Nu står se på altanen här i Sälen, men de får sova inomhus för någon tjuvsmakar dem om nätterna.
I stugan väntade torra kläder, varm dusch, bastu och god middag. Lite tacos var vi verkligen värda.
Efter 11, 5 km nådde vi civilisationen i form av Tandådalens spöklikt tomma skidanläggning. Här lämnade vi Frida och Nettan, saften, djungelgodiset och en påse Juliskumtomtar. Det var åskkvavt men soligt nu. Frida hittade en lekplats att leka i.
Johan och jag halvsprang de sista kilometrarna till bilen. Över myrmark! Det är samma känsla som att springa på röda tjockmattan på skolgympan fast betydligt mycket blötare. Vattnet rann in över kanterna på skorna och jag var dyngsur upp till knäna. Strumporna slängde jag när jag kom hem.
Oj, vad skönt det var att se bilen! En timme fick Frida och Nettan vänta på oss men vilken tur att de inte gick med den sista biten. Den var varken fin, rolig eller lätt. Bara ett blött helvete...men Johan och jag peppade oss med att det var grymt bra motion.
...och det kan min rumpa intyga. Fy vilken träningsverk jag har. Redan.
Det här är den torra biten. Här var det lätt att gå. Det andra fotade jag inte. Det gick inte att stå still, man sjönk hela tiden och var tvungen att fokusera på varje steg.
Det har slutat regna men vi fick ändå söka skydd i den lilla kojan vid Lindalen - för myggen. Det var bäckmörkt, men vi har ficklampappar på mobilerna. Av Fridas tomma chipsrör (som hon bestämt bar med sig tillsammans med en stor sten hon plockade i förrgår) byggde vi en bordslampa.
Vi drack kaffe och åt mackor. Frida och Johan bestämde att vi trots det sjukt jobbiga underlaget skulle gå vidare längs leden. Det kunde ju inte bli värre i alla fall.
Frida ville gå mer i skogen. Vädret fortsätter att förse oss med vatten från ovan men vi bestämde oss ändå för att gå en sväng idag.
Det blev en tur i dalen runt Västra Kalven, alltså fjället som Tandådalen är byggt på. Vi följde Femån till Lindalens fäbod där vi tänkt söka skydd för ösregnet.
Det var blött och halt. Lera. Sankmark. Stenar. Rötter. Myrar. Efter allt regnande stod det tydligen att leden inte rekommenderades just nu vid ledstarten, men där startade så klart inte vi så vi missade den lilla detaljen.
Totalt tog det oss 4 timmar och 40 minuter. Det var drygt 14 kilometer. Med tanke på hur leden såg ut tycker jag verkligen att vi gjorde en smärre bragd.
Speciellt Frida. Leran och murarna var så djupa på sina håll att gummistövlarna fastnade eller tog in vatten över kanten.
Frida har såklart också en egen stil. Den är mer fysik och det gäller att vara cool liksom och att ha roligt.
Hon tar ett par danssteg, kastar, styr in klotet med kroppen och gör små ljudeffekter. Sen studsar hon lite. Inte heller en stil helt olik mammans.
Igår spelade vi Bobling, som både Oliver och Frida kallar det. Oliver har bara spelat på Wi innan men han är ändå proffs. I alla fall i teorin. Han pratar och förklarar för alla hur man ska göra. Kan det ligga i generna?
Oliver har en egen stil. Han siktar, puttar och styr. Dessutom väljer han klot som sin mor. Det ska vara tungt och ha snygg färg. Går det inte som man tänkt sig så byter man helt enkelt klot, till ett annat snyggt eller ett som någon annan just strikat med.
Skruttvädret fortsätter att hålla oss sällskap. Regnet öser ner utanför den fina glasväggen. Vi värmer oss med irish coffie och lite sällskapsspel.
I tandtrollsdalen tyckte Oliver att det var bäst att både knipa igen munnen hårt och hålla för den. Vem vill ha tandtroll med sig hem?
Frida, som enligt sig själv är så stor att hon förstår att det inte är riktiga tandtroll, höll inte för munnen men hon valde att inte säga ett enda ord på vägen. Man vet ju aldrig...
Vi hittade massvis med släktingar längs vägen.
Morfar fiskade men pratade konstigt nog bred Värmländska. Stina satt i sagohuset och läste.
Och Nettan...tja hon var liksom också som sig själv.
Så heter trollet som är chef i trollskogen. Han hälsade oss välkomna och bad oss hjälpa honom att hitta sina skidor. Hans fru Inga Skidor hade visst förlagt dem för 300 år sen. Hans syster Breda Skidor skulle vi också hålla utkik efter.
Oliver var lite rädd, lite förvånad, lite häpen och mycket mycket nyfiken. Snart sprang han exalterat från troll till troll...mycket fascinerad.
...och Åkes skidor? Dem hittade vi snart.
Vädret suger. Det är både kallt, blött och ruskigt. Perfekt trollväder.
Vi ska bara kämpa oss upp för den 1,4 km långa skidbacken så att vi kan ta Trollaskogen ner igen.
Jag sprang före och för att plocka lite blåbär. Det är perfekt pajväder också.
De vuxna fick äntligen tid att spela lite sällskapsspel. Pop och rockspelet skulle ta 45 minuter och baseras på Stockholms stora kommersiella radiokanaler.
För oss tog det många trekvartar. Vi var inte så bra på Rockklassiker-frågorna men till slut kunde Johan lämna spelbordet med hedern i behåll. Pappa var dock nära på att slå honom. Själv kom jag toksist. Jag har verkligen ingen koll på varken musik eller skvaller.
Vi stannade i Norge tillräckligt länge för att få en kopp kaffe på en ganska trist rastplats. På det stora hela var vi i Norge i ungefär en mil innan vi stannade vid nästa gränsövergång och upprepade proceduren med ett ben i varje land. Så klart.
Sen åkte vi hem till trygga Sverige, besökte Tandådalens vackra fjällkyrka och Icabutiken som faktiskt var en Hemköp, åt mat, vilade och såg på film.
Barnen ville åka utomlands så vi bilade lite i Norge. Självklart stannade vi vid gränsen, i den lilla byn med det roliga namnet Gränsbo, och gick från Sverige till Norge, och hem igen. Vi stod med fötterna i båda länderna...och tja betedde oss som riktiga turister. Kul tyckte barnen, mamman och familjen J. Aningens pinsamt tyckte pappan.
Oliver blev dock besviken. Norge låg ju så nära Sverige. Det var faktiskt inte ens en liten bit mellan dem.
Jag rekommenderar verkligen ett besök på älgparken. Förutom en lärorik älgupplevelse är den lilla butiken underbar. Fikat är både hembakt och billigt.
Karlstadskantarellrna stekte Johan och så fick vi underbara mackor (ja, flera!) till förrätt.
Jävlar, vad vi ska plocka kantareller när vi kommer tillbaka till Värmland. Vad gôtt det är!
Älgen Gösta var grymt cool. Han mötte oss vid grinden och följde oss genom hägnet. Höll koll liksom.
Han lät oss klappa och gosa med honom. Mulen var sträv och "medhårs" var liksom uppåt. Tvärtemot vad det är på en häst. Hornen var mjuka som sammet. När man klappade länge blev pälsen liksom alldeles fet, och således ens händer. Det påminde om farmor Lizzies hår.
Vi träffade också kon Gudrun med sina små honkalvar Myran och Mimmi. De var dock lite blyga. Vi fick gå in till dem i hägnet, men de höll sig bland snåren. Det är konstigt att det ska vara så svårt att se vilda djur trots att de är nära och man vet var de är... läskigt också för hur många älgar kör man inte förbi utan att man lägger märke till dem.
Vi gjorde det senast idag. Körde förbi en vild älg alltså. I stugområdet där vi bor. Johan körde förbi. Frida kom med pappa i bilen bakom oss. Frida sa att hon såg en älgstaty, men det var en riktig älg. Pappa och Nettan klev ur bilen och fotade medan Johan och jag ovetandes körde vidare.
Idag vilar vi benen. Vi har bara gått en kilometer, i Sälfjällens älgpark som ligger i Rörbäcksnäs.
Vi har varit här förut och guiden/ägaren är en fantastisk gubbe som heter Janne. Älgarna är vi också kompis med. Frida träffade den här kon, Isabell, redan för fyra år sedan när hon var nyfödd och bodde på Skansen. Idag visade hon stolt upp sin kalv Magnus för oss.
Vi bor tydligen granne med Herr Tjäder. Han har fin altan och fina utemöbler. Vi har också fin altan men inga utemöbler.
Herr Tjäder verkar dock inte ha någon toalett för han bajsar oblygt på sin altan. Vi bajsar i vår toalett, oftast i alla fall.
