Minneslunden var enkel, naturlig och vacker. Frida förstod först inte vad det var, varför man inte hade en egen grav men sen blev det fart på henne. Hon fixade och donade. Ville inte gå. Ville inte prata. Struntade i att regnet strilade ner med allt större droppar. Sen ropade hon på mig.
Hon hade byggt ett hjärta av små röda vindslipade stenar framför den stora graverande stenen där andra lagt blommor och ljus.
"Jag tänkte på Mormor Karin."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vi gillar kommentarer. Tack för att du tar dig tid att ge oss en.