Dagens korg

Varsin korg full med njutning blev det. Vi är rätt bra på det här.

Mmm...

Åh vad längtar efter en regnig trist fredagskväll efter en hård veckas jobb. Nystädad lägenhet, kött och god sås!

Svartingar

Kantareller i all ära men det är mer sport, och alltså roligare, att jaga sådana hära skönheter. Svarta trumpetsvampar rockar!

Hej Kantarell!

Vi saknade er i Dalarna, och förvånas över att ingen hämtat hem er medan vi var borta.

Effektiv lunch

Vi ska till stan för att göra några ärenden och gå på ett litet äventyr.  Självfallet kom vi iväg först när barnen började knorra efter lunch men det löste vi på ett bra sätt.

Likt två pensionärer på bilresa fick barnen äta matsäck i vägkanten. Pappan, mamman och farmodern sprang in i skogen en sväng.

Söt Lill-Kräkso

Oliver har haft en jobbig resa, och således har vi alla haft en jobbig resa. Åksjuka är ett helvete!

Efter Sunne började äntligen den starka dosen åksjukemedicin ge önskad effekt. Oliver blev så dåsig att han somnade.
Med kräkspåsen redo.

Fördelen med Olivers åksjuka, man ska ju fokusera på det positiva, är att vi får ta många pauser och uppleva saker.

På en vacker rastplats högt över sjön Fryken fick vi höra magsjukehistorier från Sälen på 70-talet. Vi träffade ett par i sjuttiofemårsåldern som barnen snabbt charmade, trots att Oliver försökte spy när de satt och fikade.

På den tiden fanns det inget systembolag i byn. Sprit var tydligen det enda sättet att bota frun som blivit magsjuk av dåligt fjällvatten, så gubben skidade iväg till Trysil för att köpa norsk sprit...men inte heller där fanns ett bolag. Varken tanten eller gubben fick en rolig semester...men de skrattade gôtt åt historien nu. Jag med. Barnen skrattade inte utan undrade varför gubben inte bara bett doktorn hjälpa tanten istället.

En annan fördel är att vi var tvungna att stanna på Ranviksvägen...så vi hade nån liter kantareller med oss till Brita.

6 kilos gädda

Älvens hus visade sig vara ett museum helt i Fridas smak. Man fick pilla, testa, leka och lära sig om både Klarälvens historia, natur och fiske.

Här prövar hon att dra upp olika fiskar. Eftersom gäddan var lite för tung, 6 kg, ska hon inte fiska gäddor. Hon ska förresten bara fiska utan att få fisk, för om man får fisk kommer vuxna att tvinga en att äta upp den, eller åtminstone smaka, och det har Frida ingen lust med. Hon äter hellre köttbullar.

Grabbarna gillade också museet. Oliver hittade ett laxdataspel och Johan lysande på OS-handboll
...i bilen. 

Tillbaka i Värmland

Det tar tid att åka hem idag. Stoppen duggar tätt. Först souvenirstugan i Sälen, sen ett besök i Damernas gårdsbutik vid Lima. Sött ställe med både getter och hantverk, spännande daladelikatesser som hjortronmarmelad, getost, vedungsbakat knäckebröd och stomp.

I Malung stannade vi hos Vild-Hasse. Den där galna marknadsknallen som jag minns från barndomens somrar i Byxelkrok. Han är nog galnare än vad jag trodde som barn. Vi var på korvmuseum i hans lada, och hela butiken var full av döda djur och samiska shamanprylar. Ungarna tyckte att det var läskigt, men coolt.

Vi åt i Malung och nu är vi äntligen tillbaka i Värmland. Eftersom chauffören var trött stannade vi här, på Klarälvens FiskeCenter vid Värmlandsporten. Vi studerar flugfiske och tänker gå en sväng i Älvens hus. Kanske lär vi oss nåt vi inte visste att vi ville veta, som Frida sa när vi parkerade.

Blåbärspaj med jordgubbar

Nog räckte bären till en god och stor paj. Jag hade såklart med mig både pajingredienser - färdigblandade- och vaniljsås. Man är väl smart... och ett kvalificerat fikaproffs.

Naturnära

Vi har naturtomt, och det ska vi väl utnyttja. Frida och jag plockar blåbär medan Oliver leker med lego.

Skitgott tjäderbajs

Till eftermiddagskaffet hade Frida och mormor plockat tjäderbajs som bjöd på.

Jo, tjädrar bajsar stora kletiga mumsmumsar. Det vet vi för grannens altan är helt full av dem.

Ekorre

Vi har inte bara en tjäder på tomten. Vi har fler vilda djur alldeles inpå knuten. Ekorren kommer och hälsar på lite då och då. Barnen och morfar matar honom med solroskärnor.

Själens fjällkyrka

Minneslunden var enkel, naturlig och vacker. Frida förstod först inte vad det var, varför man inte hade en egen grav men sen blev det fart på henne. Hon fixade och donade. Ville inte gå. Ville inte prata. Struntade i att regnet strilade ner med allt större droppar. Sen ropade hon på mig.

Hon hade byggt ett hjärta av små röda vindslipade stenar framför den stora graverande stenen där andra lagt blommor och ljus.
"Jag tänkte på Mormor Karin."

Våfflor på Gammelgården

Vädret är ruggigt, men det bryr vi oss inte om idag för redan igår bestämde vi oss för att ha en slödag.

På förmiddagen hängde vi i stugan och lagom till lunch åkte vi till den mysiga Gammelgården, vid Högfjällshotellet, för att äta varsin våffla, dricka kaffe och varm choklad.

Grymt mysigt ställe. Massor med udda gamla soffor, gedigna träbord, uppstoppade djur, gamla köksprylar och kristna boningar...Å vilka våfflor sen! Hemligt recept förstås, sedan 1945 då restaurangen öppnade för turister.

Vi tittade på den mysiga fjällkyrkan som ligger bredvid...eller några riskorn bort som det stod på ett anslag. I kyrkan hittade vi pärmar med foton på alla som gift sig där sedan 1981. Jättekul! Vissa gifter sig i tårtbakelseklänningar, andra i termobrallor eller en gul Gullanoverall! Andra gifter sig i skinnställ, eller pärlbroderad designklänning. Jag hoppas att de alla fortfarande lever lyckliga, trots att jag har full förståelse för att man gömmer undan sitt bröllopsfoto.

Världsvana gubbar

Vi kunde skörda några jordgubbar igår. Från de där beresta världsvana och närodlade plantorna. De växte upp i Fruängen, firade midsommar i Bredäng, återvände till Fruängen igen och åkte sedan med morfar till Karlstad. Nu står se på altanen här i Sälen, men de får sova inomhus för någon tjuvsmakar dem om nätterna.

Mat i mål

I stugan väntade torra kläder, varm dusch, bastu och god middag. Lite tacos var vi verkligen värda.

I mål väntar skumma julitomtar

Efter 11, 5 km nådde vi civilisationen i form av Tandådalens spöklikt tomma skidanläggning. Här lämnade vi Frida och Nettan, saften,  djungelgodiset och en påse Juliskumtomtar. Det var åskkvavt men soligt nu. Frida hittade en lekplats att leka i.

Johan och jag halvsprang de sista kilometrarna till bilen. Över myrmark! Det är samma känsla som att springa på röda tjockmattan på skolgympan fast betydligt mycket blötare. Vattnet rann in över kanterna på skorna och jag var dyngsur upp till knäna. Strumporna slängde jag när jag kom hem.

Oj, vad skönt det var att se bilen! En timme fick Frida och Nettan vänta på oss men vilken tur att de inte gick med den sista biten. Den var varken fin, rolig eller lätt. Bara ett blött helvete...men Johan och jag peppade oss med att det var grymt bra motion.

...och det kan min rumpa intyga. Fy vilken träningsverk jag har. Redan.

Som i öken

Det här är den torra biten. Här var det lätt att gå. Det andra fotade jag inte. Det gick inte att stå still, man sjönk hela tiden och var tvungen att fokusera på varje steg.

Lindalens fäbod

Det har slutat regna men vi fick ändå söka skydd i den lilla kojan vid Lindalen - för myggen. Det var bäckmörkt, men vi har ficklampappar på mobilerna. Av Fridas tomma chipsrör (som hon bestämt bar med sig tillsammans med en stor sten hon plockade i förrgår) byggde vi en bordslampa.

Vi drack kaffe och åt mackor. Frida och Johan bestämde att vi trots det sjukt jobbiga underlaget skulle gå vidare längs leden. Det kunde ju inte bli värre i alla fall.

Västra Kalven var lite väl sur men vacker

Frida ville gå mer i skogen. Vädret fortsätter att förse oss med vatten från ovan men vi bestämde oss ändå för att gå en sväng idag.

Det blev en tur i dalen runt Västra Kalven, alltså fjället som Tandådalen är byggt på. Vi följde Femån till Lindalens fäbod där vi tänkt söka skydd för ösregnet.

Det var blött och halt. Lera.  Sankmark. Stenar. Rötter. Myrar. Efter allt regnande stod det tydligen att leden inte rekommenderades just nu vid ledstarten, men där startade så klart inte vi så vi missade den lilla detaljen.

Totalt tog det oss 4 timmar och 40 minuter. Det var drygt 14 kilometer. Med tanke på hur leden såg ut tycker jag verkligen att vi gjorde en smärre bragd.

Speciellt Frida. Leran och murarna var så djupa på sina håll att gummistövlarna fastnade eller tog in vatten över kanten.